Äntligen semester!

Ossian and my self in the lobby
 at the Pai Body Care hotel, in Pai, Thailand.

Here is our vild driver who took us
 from Chiang Mai to Pai.

Nu har vi äntligen semester, hela familjen Johansson/Höglund. Vi landade tillfälligt i en liten lugn by som heter Pai och som ligger uppe bland bergen, nordväst om Chiang Mai. Det tog oss tre timmar med minibuss att åka från Chiang Mai. Någon har roat sig med att räkna alla 800 kurvor mellan dessa två orter.  Det var mycket upp och ner för alla bergen. Kör som biltjuvar gör de också. Fort fram till framförvarande bil och väntar på första bästa tillfälle till omkörning. Så höll det från det att vi startade i morse. Ett tag hamnade vi bakom fyra bilar som vi passerade en efter en bland tvära kurvor och backkrön. När det var klart så svängde han av vägen och parkerade vid ett litet mysigt vägfik. Jag fick tidigt plocka fram en plastpåse till Daniéla för att hon mådde illa. Hon klarade sig som tur var.






Vi åkte i söndags vid lunchtid. Efter 2,5 tim med minibuss kom vi till Trang. På bussen träffade vi en kille från Australien som vi lärde spela Maja. Kortspelet ni vet. Han hade varit i ett nunnekloster i Nepal, där hade han jobbat som lärare i engelska och matte  i ca två månader. Halv sex tog vi tåget till Bangkok.

Interior of the train. Picture now showing seats.
In the evening, the staff comes and make the beds. 

Vår tågvagn innehöll 40 stycken sittplatser. Vi satt två och två, mittemot varandra utmed sidorna och tittade ut genom fönstret. I mitten av vagnen fanns en gång där man fick kryssa sig  fram mellan bagagehyllor och stegar. Tågpersonalen kom vid sex-sju-tiden och bäddade. Det tog ungefär två minuter att göra om två sittplatser till två sängar. Jag har det på video! Vilken sjuk hobby han har, tänker ni nu. Ja, jo, men det är häftigt, tycker jag, att se på när andra jobbar. Särskilt proffs. Spelar ingen roll vilken yrke det gäller. Sån är jag!

Vi hade hört att det kan vara stökigt på dessa resor, beroende på vad det är för folk som åker med. Men det var lugnt på denna resan. Vi åkte i andra klass och där var både thailändare och falanger. Falang, det är namnet på oss västlänningar som thailändarna kallar oss för. Ibland sägs det med en negativ klang.  Det kanske heter farang, men det låter mer som falang.

Thai-housing close to the railway.

Vi åkte på eftermiddagen och snart var det läggdags. Hann dock fotografera på några bostäder som låg alldeles intill järnvägen.
Ossian fick ett lågt sittplatsnummer, med Elouise i närheten. Men hon satt och pratade med Mathew, Nepal-killen, hela kvällen till långt in på natten. Både Marie och jag vaknade till någon gång mitt i natten av både köld och tvära svängar, och då hörde vi Elouise skratta och fnittra tillsammans med Mathew.

More thai-housing. Probably with laundry-business as well.

På kvällen turades vi om att titta till Ossian. Han satt ju där alldeles ensam. "-Ni behöver inte hålla på och springa här. Jag klarar mig!" sa han till slut. Han lyssnade på sin MP3 tills batterierna tog slut. Sen satt han och pratade med killen mittemot. En thailändare som bjöd Ossian att smaka på hans mat. Ja Ossian klarar sig han!

Ja det var inte lätt att sova, men jag klagar inte. Vi slapp att betala hotell för en natt. Men va kallt det var!  Upp mitt i natten, ner för en knarrande stege och slalom genom hela vagnen för att komma till toaletten. På toaletten, en stark odör. Lättad, av både det ena och det andra, tog jag mig tillbaka upp i sängen. Behöll kläderna på och låg och vred mig tills det började ljusna. Gick upp och ställde mig vid utgången och tittade ut. Klockan var sex. Frukost var beställd till klockan åtta. Pust! Då kommer en kille och säljer mat. Nudlar med korv, tror jag det var. Tio bath/portion. "Jamen då tar jag två", så slipper vi krångla med växel.

Bangkok Railwaystation

Så var vi framme i Bangkok.

Idag är det den 27 december och i morgon fyller jag 50 år. Jag har en hel del kvar att berätta om, med det får vi återkomma till. Vi hörs!